Jag skulle beskriva mig själv som en aktiv person. Jag har under hela mitt liv till största del använt cykeln för att förflytta mig året runt. Jag har till och från haft en eller två hundar sedan 20 år tillbaka. Vi har då varit mestadels i skog och mark. Dock har jag aldrig tillbringat mitt liv på ett gym. Det är en helt ny värld för mig.

Det är vår i Sverige 2021. Jag har under några veckor planterat blommor och fröer till mig själv och även hjälpt våra två vuxna barn. Det där helt vanliga plantera i krukor, flytta, bära krukor osv.

Jag känner vid ett tillfälle att det händer något i min rygg. Inget ryggskott för det känner jag igen, det har jag haft förr när jag var yngre. Det visade sig vara en kotkompression. Det är nu mitten av maj och jag hankar mig fram men måste till sist sjukskriva mig 14 dagar. Jag tog mig inte i och ur sängen. Jag kunde inte sitta, inte ligga, bäst var det när jag gick. Men trampade jag snett eller gick fel på nåt vis då högg det som knivar i ryggen. Jag var helt i händerna på min man. Jag kunde inte klä mig själv, jag kunde inte resa mig upp från stolen eller sängen. Efter 14 dagar kände jag paniken att jag måste tillbaka till arbetet. Det skulle ju bli sommar och semester. Som på alla arbetsplatser det fattas folk osv. Jag hade då haft oerhörda smärtor hela tiden men stod ut tills jag själv skulle gå på semester.

Jag blev då tvungen att kontakta läkare. Jag fick smärtstillande och läkaren (Allan) ordinerade mig till fysioterapeuten (Åsa). Hon gick igenom min rygg och konstaterar då att jag också har en kotglidning. Hon ställde samma fråga som min läkare. Hade jag ramlat från något tak eller liknande? Nåt trauma av nåt slag? Nej, jag hade ju bara lyft lite jordsäckar och krukor. Jag fick order att ta det lugnt och hon gav mig så småningom en övning att utföra. Jag fick en ny tid för att komma till henne framöver. Jag hade kontinuerlig kontakt med henne och har det fortfarande men mer sällan nu. Hon kontaktade sedan min läkare och de kom överens om att jag kanske skulle skickas på en bentäthetsmätning.

Kunde jag vara benskör? Min läkare ringer mig och berättar vad de kommit fram till och att han då skulle skicka en remiss till endokrin. Han trodde dock inte att jag var benskör men tyckte det vore bra så att vi kan utesluta benskörhet.

Ja, gör det sade jag. Jag kan med all säkerhet säga att jag inte är benskör. Men det är bra att jag blir undersökt och att man kan utesluta det.

Under min sista semestervecka känner jag att jag nog kan gå tillbaka till arbetet på måndag i mitten av augusti. På tisdagen sista veckan är jag på Ica Maxi och handlar. Packar varorna från bandet ner i kassen, lyfter kassen från bandet till kundvagnen och det bara smäller till i ryggen, jag blir alldeles varm. Hinner tänka nu faller jag ihop. Men jag tar tag i kärran och går ut till bilen, min man stoppar in varorna, jag sätter mig i bilen och vi åker hem. Jag kliver ur helt vanligt går in och lägger mig.

Sen är det kört igen. Som att hamna på ruta ett. Kotkompression nr två. Jag kan inte ta hand om mig själv, smärtan är olidlig. Mina sista tre dagar på semestern sjukskriver jag mig i tron om att jag är tillbaka på 100 procent om några veckor.

Jag blir kallad till endokrin på en bentäthetsmätning. Det dröjer sedan ganska precis fyra veckor som de sagt att det skulle ta innan jag får svar.

Samtalet den dagen jag får av min läkare på HC kom som en chock. Jag är benskör. Jag är 59 år. Jag har sjunkit ihop 5 cm dessutom. Jag kommer nu att bli kallad till endokrin för genomgång av medicin som ska hjälpa mig.

Jag blir helt sjukskriven till slutet av september, börjar sedan på 50 procent och arbetar så till mitten av dec då går jag upp till 75 procent tom 1/5-22.

I december fick jag komma till endokrin och träffa två läkare som ställde en del frågor. De vanliga antar jag, röker du, äter du lakrits, har ni benskörhet i släkten osv. Jag röker inte, jag äter lakrits ibland, vi har inte benskörhet i min familj vad jag vet. Ingen av mina föräldrar eller bror är eller har varit bensköra.

Jag frågade dem hur illa det är. Han förklarade T-scoremätningens kurva och jag ligger på – 4,5. Han sa då att det inte är bra. Han berättade att jag skulle få börja med D-vitamin morgon och kväll samt sprutor 1 ggr/dag i 18 månader (Teraparatid). Och jag får på inga som helst villkor sluta ta dem. Efter det ska jag få något annat som ska kapsla in det ben som återuppbyggts under dessa 18 månader. Man kan få denna spruta i 24 månader men det gäller inte i Sverige vad jag förstod.

De bokade sedan upp mig strax innan jul att få träffa en sköterska som skulle lära mig ta dessa sprutor. Hon informerade mig om eventuella biverkningar som är vanliga. Samma sak där hur viktigt det är att jag fortsätter tiden ut (18 mån)

Julafton kommer kotkompression nr tre. Jag har bara gjort det vanliga julstöket, dukat, burit porslin, karotter med mat osv. Juldagen 2021 tog jag min första dos. När jag nu skriver detta (mars 2022) är jag inne på min fjärde spruta och vi har precis gått in i sommartid. Tiden då det återigen är dags att lyfta blomkrukor, jordsäckar och plantera.

När jag tänker tillbaka kanske så där ca fem år när jag gick in i klimakteriet så kan jag kanske dra mig till minnes att det var då det började. Men det är först nu jag har funderat över det. Jag har väl kan man säga landat lite grand och också stundvis i att mitt liv aldrig kommer att bli som förr. Jag är idag oerhört rädd för jag känner hur skör jag är i min rygg. Det behövs inte mycket för att jag ska få en kotkompression igen. Jag har börjat lära mig hur jag ska hantera min kropp vid olika situationer.

Jag är just i startgroparna att gå in i en ny värld, nämligen besöka ett gym. Min fysioterapeut har gjort ett program till mig så nu ska jag bara gå dit och köpa en PT för en gång som ska få visa mig maskinerna och hur jag ska göra för att stärka upp min kropp enligt programmet.

Jag arbetar nu 75 procent och mitt mål är att börja arbeta 100 procent i maj.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är oerhört tacksam för den hjälp jag fått och att som jag förstår så har det gått väldigt smidigt från att söka hjälp på HC till att idag vara där jag är med mina sprutor, D-vitaminer och träningsprogram. Från mitt första besök i våren 2021 till att börja med sprutorna juldagen 2021.

Jag har under hela denna tid haft regelbunden kontakt med Åsa på fysio som ger mig övningar, vägleder och stöttar mig. Likaså mina två läkare på HC har hjälpt mig med smärtstillande då det är som värst, samt sjukskrivningen och planen att återgå till arbete.


Sen var det där med ”benklen” i rubriken. Det har väl egentligen blivit ett skämt av hela min förändrade situation efter att jag fick diagnosen benskörhet. Ett sätt att se det från den lite lättsammare sidan. För just i det skede jag är inne i nu så känns det väl aningen bättre, men ett liv i förändring. Dock är jag oerhört tacksam för all hjälp jag fått.

Jag kan inte lyfta mina barnbarn längre och det är en stor sorg. Då kommer ”benklen” fram och lättar upp som ett skämt om du hänger med hur jag tänker.

Under Min berättelse skriver människor med osteoporos om sin sjukdom och sin resa med osteoporos.

Läs fler berättelser.

Vill du själv skriva? Kontakta vår redaktör Fredrik Hed på fredrik@osteoporos.org.

Anna-Lena Dahlenlund

Ålder: Fyller 60 år i sommar (2022). Men har känt mig som 50 fram tills våren 2021, sedan har det gått utför snabbt, iaf kroppsligt.

Bor: Tills för 2 år sedan bodde vi i ett hus med tillhörande bodar, stall, snickarbod och ett garage i form av ett skyddsrum faktiskt. Men efter lång tid bestämde vi oss för att flytta till nåt mindre. Så nu bor vi i ett enplansradhus om 3 rum och kök alldeles nybyggt i Gävle

Familj: Gift med Tony och vi har 2 barn Emma och Emil som har sina familjer med 1 barn var.

Gör: Arbetar som samordnare inom LSS och Socialpsykiatri Gävle kommun Välfärd

Fritid: Våra barn och barnbarn Noah 6 år Lykke 2 år. Våra två hundar Flatcoated retriver Spira 7 år, Minne 7 månader. Så det blir massor av skog och mark. Är med i ”Rullande pennan” en skrivargrupp där det vv bjuds in en inspiratör som berättar och sedan ger oss ett ord att skriva om. För att sedan läsa upp för varandra. Jag har en dröm att skriva en bok om mina hundar. Vi är inne på vår 5:e hund nu. Handarbete, sy, sticka. Alla dessa fritidsingredienser är en riktigt god och stor medicin cocktail för mig.

Postadress

Osteoporosförbundet
Box 2344
103 18 Stockholm

Besöksadress
Bellmansgatan 30, 1 tr.
118 47 Stockholm

www.osteoporos.org

Kontakt

Telefon: 08-121 463 93
Telefontid: 10-15 vardagar
E-post: info@osteoporos.org

Info