För ett antal decennier sedan låg svensk sjukvård i topp. Därefter skulle besparingar göras, och man skar ner på vården. Nu har man åter kommit på att vården behöver upprustas. För det behövs ekonomiska resurser. Det må så vara. Men ekonomi är inte hela sanningen.

Attityd är något man talar tyst om. Ett empatiskt och respektfullt bemötande kostar inte pengar. Det har inte heller med tidsbrist att göra. Med åren har jag erfarit allt fler läkare med dels bristande medicinsk kompetens och med dels bristande social- och medmänsklig kompetens. I total avsaknad av sunt förnuft.

I ålder befinner jag mig ”mitt i livet”. Och i November i fjol (2021) fick jag diagnos Osteoporos, via ett brev från vårdcentralen. Jag stod där chockad och kände mig väldigt ensam. Googlade och läste på nätet. För jag hade inge läkare att fråga. Vårdcentralen är en någorlunda välfungerande remiss- och recept-central.

Hos förbundet fick jag tips om att sända egenremiss till Osteoporosmottagningen i Ängelholm. För där finns en mycket duktig specialist. Jag fick kontakt med densamma. Vi talades vid i telefon. Samtalet bröts och läkaren ringde tillbaka efter drygt en vecka. I min journal har läkaren skrivit att vi ”haft telefonkontakt vid ett flertal tillfällen…” Det var ett samtal som bröts och återupptogs. Dessa två tillfällen står antecknade i min journal. Likväl får man intryck av journaltext att vi talats vid väldigt många gånger.

Vi överenskom att jag kunde sända henne, läkaren, mina frågor om behandling / läkemedel, via brev. Jag gjorde så. Det blev elva frågor. Som jag ännu inte fått svar på. Läkaren svarade några veckor senare att hon ”inte har tid eller vill belasta sin sekreterare med att svar”. Hon hänvisade mig till tillverkare, Läkemedelsverket och nätet. Och skriver sedan ironiskt om mig i min journal att jag ”läser på nätet och blir orolig…” (!?)

Och så sände hon mig till vårdcentralen, för att de får ta hand om det hela… De kan i bästa fall hantera skoskav och snuva. Allt detta tär. Det har snart gått ett halvår sedan diagnos. Men ingen påbörjad behandling. Nu har jag vänt mig till Patientnämnden…

Jag tar för övrigt ett läkemedel som jag måste ta livet ut. Det har inkommit rapporter om att det kan förorsaka Osteopeni och Osteoporos. De rapporter som inkommit anger att det rör sig om samma antal år som jag tagit läkemedlet. Så i min egenremiss angav jag frågeställning ”Sekundär osteoporos?”. Det avvisades av läkaren.

Hon hade en ”bättre” förklaring. Postmenopaus! ”Det är vanligast att Osteoporos drabbar postmenopausala kvinnor”, sade hon. ”För då sjunker hormonhalterna osv…” Så kan det säkert också vara. Dock löper begreppet postmenopausala kvinnor, som en röd tråd inom vården. För söker en kvinna vård för värk, magont, ledbesvär, huvudvärk, trötthet, hudbesvär, hjärtklappning osv… då beror det på att hon ”är postmenopausal”.

Vi kvinnor har fött barn som nu vuxit upp och blivit skattebetalare. Nu är vi inte längre så betydelsefulla. Nu är vi postmenopausala. Vi är sexifierade. Sexdefinierade! Vi har gjort vårt. Punkt slut. Nåja, män har ju också ett slags klimakterium. Så en postmenopausal manlig analogi, torde vara postpotent man? Jag vet inte varför kvinnors kön / mens skall ange grund för åtskilliga fysiska tillstånd, som kan drabba även män. Och i några fall oberoende av ålder.

Det är hög tid att vården uppdateras. Så avskaffa även begreppet ”patient”. Det latinska prefixet pati- betyder tåla / lida. Det behöver verkligen inte skrivas i pannan på en vårdsökande. I svensk vård både tåler och lider människor. Det vet vi ju redan. Vi betalar vården via skatt och via vårdavgift. Vi är konsumenter och kunder i vården. Vi köper behandling. En konsument / kund kan ställa krav. Men en ”patient” skal vara tålmodig och numera ofta finna sig i nedlåtande / kränkande bemötande. Och vara utlämnade till läkares godtycke, via falsarier nedtecknade i journalen.

Medvetet särskriver jag numera ordet sjukvård – sjuk vård.

Hanna Gyllensparre

Under Min berättelse skriver människor med osteoporos om sin sjukdom och sin resa med osteoporos.

Läs fler berättelser.

Vill du själv skriva? Kontakta vår redaktör Fredrik Hed på fredrik@osteoporos.org.

Hanna Gyllensparre

Ålder: Mitt i livet.

Bor: Strax utanför Helsingborg.

Familj: Sambo och en älskad pumi (ungersk vallhund). Två barn, två barnbarn, ett tredje på väg och ett fadderbarn i Belarus.

Gör: Paralegal.

Fritid: Engagerad i frågor som rör samhälle, nationell och internationell politik. Frikyrka. Djur och natur. Promenerar, skriver, bloggar, läser, målar, handarbetar och umgås med familjen.

Postadress

Osteoporosförbundet
Box 2344
103 18 Stockholm

Besöksadress
Bellmansgatan 30, 1 tr.
118 47 Stockholm

www.osteoporos.org

Kontakt

Telefon: 08-121 463 93
Telefontid: 10-15 vardagar
E-post: info@osteoporos.org

Info