Min historia börjar inte med en fraktur som många andras! Istället börjar den i januari 2024 då jag och min man blev rejält förkylda efter nyår.
Men för att backa bandet lite så har jag alltid tränat, om än måttligt, och jag har varit mån om min hälsa i stort. Jag har tagit promenader gärna i skog och mark, löptränat i perioder, yogat och styrketränat.
När jag gick i pension vid 62 års ålder i augusti 2020 hade jag en tid haft problem med nacke, axlar och ländrygg, och genom röntgen fått veta att jag hade förslitningar i axelleden.
Jag hade då gått hos sjukgymnast, tagit PT-timmar, styrketränat efter anpassade program med mer. För övrigt mådde jag bra, och åt inga mediciner. Nu skulle jag bli mer kontinuerlig och jag började träna på en 65+ styrkecirkel två gånger i veckan. Döm om min förvåning när jag efter ett år var helt fri från smärta i axlar och nacke. Jag ökade på min träning succesivt och kompletterade med ett/två pass varje vecka. Detta i kombination med trädgårdsarbete stärkte mig mer och mer.
Eftersom jag alltid, sedan tonåren, haft problem med ländryggen har jag varit lite försiktig. Men jag blev nog lite övermodig när den första snön kom. Jag skottade för glatta livet, kände mig stark och PANG!! Där kom ryggskottet som ett brev på posten samtidigt som jag slängde skyffeln i en vridning över staketet.
För att återgå till inledningen i januari 2024, så blev min förkylning långdragen, med en kvarhängande hosta. I mitten av februari började jag ändå träna lite försiktigt men kände att jag inte hade orken riktigt. Jag svettades mycket både under träning och även nattetid, och jag kände att något inte stämde i kroppen. I början av mars fick jag lätt feber, När den inte gav med sig gick jag till vårdcentralen, Där konstaterade man lunginflammation. Men när tre antibiotikabehandlingar inte hjälpte, blev jag med hög feber och höga CRP-värden, inlagd på infektionskliniken och man påbörjade en lång utredning.
Utredningen visade att jag hade fått en autoimmun lungsjukdom som heter COP. Den går att behandla med kortison, och jag påbörjade behandlingen i början av maj 2024.
Kortison är väldigt potent och jag blev klart bättre och återhämtade mig under några månader. Men kortisonet medför också en mängd biverkningar som jag led av.
Planen var att jag skulle vara färdigbehandlad och avsluta behandlingen i oktober 2024, vilket jag också gjorde. Skönt, tänkte jag! Men desvärre kom COP tillbaka tre veckor senare, och i november 2024 fick jag påbörja en ny kortisonbehandling som skulle sträcka sig ett helt år framåt. Eftersom denna behandlingsomgång var längre, och en av biverkningarna med kortison är benskörhet, skickades jag på en bentäthetsmätning som påvisade att jag hade osteoporos både i ländryggen (T-score 3,0) och i höfterna (T-score 2,6). Jag begärde ut uppgifterna om T-score efter att ha lyssnat på ett föredrag av Osteostrong. Jag fick information om olika behandlingar, tabletter och sprutor, och när läkaren tyckte att jag skulle börja med tabletter så gjorde jag det i januari 2025.
Tabletterna (Alendronat) har fungerat bra för mig och jag har inte haft några besvär. Under 2025 skulle jag söka nytt pass och upptäckte då att jag hade krympt fem cm sedan sist, vilket var för fem år sedan. Jag har aldrig haft en fraktur men i juni smällde det till i bröstet när jag skulle parera ett fall, och jag fick en revbensfraktur.
Nu fortsätter jag att träna 1-2 gåmger varje vecka och hoppas på att belastningen av skelettet ska bidra till att det stärks så småningom. Jag äter fortfarande kortison eftersom min COP tyvärr kom tillbaka ytterligare en gång, men hoppas på att en annan medicin, (Azatioprin) ska hjälpa så att jag kan fasa ut kortisonet över tid.
Så åter till min inledande fråga, gav kortisonet osteoporos? Jag tror att det kan ha bidragit till viss del. Kortisonet hade jag ätit i åtta månader när jag fick diagnosen osteoporos. Men det troliga är nog att jag hade utvecklat osteoporos redan innan. Kortisonbehandlingen gjorde hursomhelst att jag fick komma på en mätning, något som jag anser att alla borde få i förbyggande syfte!
Jag ser nu fram emot att förkovra mig mer genom Osteoporosförbundet!
Elisabeth Forsberg, 67 år
