Jag råkar bo i Halland, en av få regioner i landet där det inte finns någon osteoporosmottagning, ingen specialist att fråga, inga kurser (”osteoporosskola”), ingenting. Man är hänvisad till vårdcentralen, dit jag tog mig efter sex veckor, eftersom jag länge trodde att jag hade ett ryggskott! Men det var mycket allvarligare än så, fick jag veta när jag äntligen fått en tid.
Erbjöds rollator och morfin
Vårdcentralernas allmänläkare gör sitt bästa, men de ska ju ha koll på tusentals andra åkommor också, så det blir mycket gissningar och långa väntetider till röntgen, bentäthetsmätning och eventuell behandling. Jag fick vänta, vänta, vänta. Erbjöds rullator och morfintabletter så länge. Hade för några år sedan brutit en handled, sedan brutit foten, det ledde inte till någon bentäthetsmätning som det borde ha gjort, ”kollegerna är inte alltid så noga med uppföljning”, sa en irriterad allmänläkare om ortopedmottagningen på aktuellt sjukhus. Därav förstod jag att jag borde ha insisterat på mätning redan för sex år sedan. Det skulle ha sparat avsevärda framtida skattemedel åt vården, men vad visste jag?
Fanns inte på kartan
Benskörhet fanns inte på kartan, spänstig som jag trodde att jag var. Jag har haft stillasittande jobb, först journalist, sedan skrivit faktaböcker, och därför varit mån om att röra mig dagligen, löpträning och fjällvandringar när jag orkade det, sedan raska promenader. Fortsatt med skrivandet tills ryggen tog slut strax innan jag fyllde 76 år. Nu kan jag knappt gå till soptunnan (cirka femtio meter enkel väg). Måste vila på vägen tillbaka och bita ihop om smärtorna. Så retsamt! Försöker glädja mig åt att jag ännu kan gå.
Börjar acceptera att det är bestående
Min berättelse är sålunda inte glättig, inget slut i sikte, ingen återgång till vad jag fortfarande tänker på som normaltillstånd. Efter snart ett år har jag sakta börjat acceptera att detta är bestående. Först efter tio-elva månader kunde jag göra några små övningar utan att få jätteont nästa dag. Annars heter det ju att det är så bra att stärka ryggmusklerna så snart kompressionerna läkt, det vill säga redan efter ett par månader. Jag försökte verkligen. Besökte sjukgymnaster, tre stycken, och alla sade olika. Tre olika fysioterapeuter – som de yngre kallar sig – på grund av vakanser och andra konstigheter på vårdcentralen. Uppåt en månads väntetid mellan besöken. Benskörhet är både svårmätt och väldigt vanligt, samt inte dödligt, så det har låg prioritet i vården.
Gör övningar från Osteoporosförbundet
En duktig och erfaren vikarie bland sjukgymnasterna ingav hopp, ”somliga har ont i musklerna ett helt år efter kotkompressionerna”, sade hon tröstande. Jag ville komma tillbaka till henne, men hon försvann. Den senaste jag var hos slog ifrån sig: ”Du har så ont, jag vågar inte föreslå någonting”. Detta var cirka fem månader efter kotornas sönderfall. Därefter gav jag upp, nöjde mig med att printa ut övningar från Osteoporosförbundets hemsida, och sakta börja utföra några av dem. Inte detsamma som att få skräddarsydda övningar av en specialist, men jag läste på och var väldigt försiktig. En del gånger hade jag inte ens ont dagen därpå! Seger! Nu har jag accepterat att inget blir som förr, och uppmanar vänner att låta mäta sig för denna dolda sjukdom, samt hålla ett skarpt öga på ärftligheten. Mor med benskörhet, då är chansen mycket stor att man själv drabbas, har jag insett alldeles för sent.
Foto: Arvid Högberg. Lilian Ryd på bokprat på Ájtte Fjäll- och Samemuseum i Jokkmokk.
