Synen på osteoporos håller på att förändras. Tidigare har vården i hög grad fokuserat på bentäthet som det viktigaste måttet för att diagnostisera och behandla sjukdomen. Numera läggs allt större vikt vid den enskilda patientens risk att drabbas av frakturer. Forskning och klinisk erfarenhet visar att personer med liknande bentäthet kan ha mycket olika risk att bryta ben, vilket har lett till en mer individanpassad behandling.
Bentäthetsmätning med så kallad DXA-teknik är fortfarande den viktigaste metoden för att upptäcka och följa upp osteoporos. Men en tidigare fraktur är en av de starkaste indikatorerna på framtida frakturrisk. Den som redan har haft en höftfraktur, kotkompression eller annan fragilitetsfraktur löper betydligt större risk att drabbas av nya benbrott. Därför fokuserar dagens osteoporosvård allt mer på att förhindra ytterligare frakturer innan de inträffar.
Utvecklingen har också påverkat valet av behandling. Traditionellt har de flesta patienter fått läkemedel som bromsar nedbrytningen av benvävnad. Dessa behandlingar är fortfarande viktiga och effektiva för många, men patienter med mycket hög frakturrisk kan i dag i större utsträckning få läkemedel som stimulerar ny benbildning. Målet är att snabbare stärka skelettet och minska risken för framtida frakturer. Infusions- och injektionsbehandlingar har fått en större roll inom osteoporosvården.
Det övergripande målet är att förebygga frakturer och hjälpa människor att behålla sin självständighet och livskvalitet. Särskilt höftfrakturer kan få allvarliga konsekvenser och är fortfarande förknippade med betydande sjuklighet och ökad dödlighet. Kotfrakturer kan leda till kronisk smärta, nedsatt funktion och ökad risk för ytterligare frakturer. En god benhälsa bygger även på tillräckligt intag av kalcium och vitamin D, styrke- och motståndsträning, fallprevention och att undvika långvarigt stillasittande. Särskilt styrketräning är viktig eftersom belastning stimulerar skelettet att bevara och bygga upp sin styrka.
