I en nyligen publicerad översiktsartikel i den ansedda brittiska vetenskapliga tidskriften BMJ diskuterar författarna osteoporos och dess riskfaktorer, behandling och vad som behöver göras inom sjukvården och i samhället för att hitta personer med osteoporos innan frakturerna kommer.
Texten nedan är en sammanfattning och översättning av BMJ-artikeln “Bone health: addressing the silent epidemic of osteoporosis” (BMJ 2024;390:e081250).
Benskörhet – eller osteoporos – är en av vår tids stora men osynliga folksjukdomar. Trots att var tredje kvinna och var femte man över 50 år någon gång får en fraktur relaterad till osteoporos, fortsätter vården att missa diagnoser och underbehandla de som drabbas. Det skriver ett antal brittiska experter i en artikel i den ansedda medicinska tidskriften BMJ.
Smärtan och kostnaden – men också tystnaden
En fraktur som beror på benskörhet är inte bara ett benbrott. Den kan innebära svåra smärtor, lång rehabilitering, förlorad självständighet och i värsta fall förtida död. Höftfrakturer är särskilt allvarliga. Trots det är osteoporos ofta lågprioriterat i vården – det saknas struktur för att upptäcka sjukdomen i tid och många får aldrig någon behandling alls.
För samhället är detta också en stor kostnad. I Storbritannien uppgår kostnaderna för osteoporosrelaterade frakturer till cirka 4,6 miljarder pund per år. Och det handlar inte bara om vårdkostnader – utan även om förlorad arbetsförmåga, ökat omsorgsbehov och minskad livskvalitet.
Verktygen finns – men används inte
Det finns i dag flera effektiva sätt att upptäcka och behandla osteoporos. Bentäthetsmätning (DXA) är en enkel och beprövad metod. FRAX är ett annat verktyg som kan hjälpa läkare att räkna ut risken för framtida frakturer baserat på individens ålder, vikt, tidigare frakturer, ärftlighet och andra riskfaktorer.
Det finns också flera läkemedel som både kan förebygga och behandla benskörhet. Vissa stärker skelettet, andra bromsar nedbrytningen. Många behandlingar har visat sig kunna minska risken för fraktur med upp till 70 %.
Trots det får färre än hälften av de patienter som haft en fraktur någon utredning för osteoporos, och ännu färre får behandling.
Varför är det så?
Författarna till artikeln pekar på flera orsaker:
- Brist på kunskap i primärvården
- Avsaknad av tydliga rutiner efter fraktur
- Ojämlik tillgång till utredning och behandling beroende på var man bor
- Äldre patienter och män förbises oftare
- Fördomar om att frakturer är ett naturligt åldrande snarare än ett medicinskt problem
Särskilt utsatta grupper, som äldre i socioekonomiskt svaga områden eller patienter med andra kroniska sjukdomar, faller ofta mellan stolarna.
Vad behöver göras?
Artikeln lyfter fram ett antal åtgärder som är både nödvändiga och möjliga att genomföra:
- Inför systematiska frakturkedjor: Alla som drabbas av en fraktur bör automatiskt få en bentäthetsmätning och – vid behov – behandling och uppföljning.
- Utbilda vårdpersonal: All personal inom primärvården, särskilt på vårdcentraler och ortopedavdelningar, behöver bättre kunskap om osteoporos.
- Använd beprövade verktyg: Riskberäkningsmodeller som FRAX bör integreras i journalsystemen så att de används rutinmässigt.
- Sätt tydliga mål och följ upp: Det krävs nationella riktlinjer, mål för diagnostik och behandling, och systematisk uppföljning.
- Informera allmänheten: Många vet inte att osteoporos är en behandlingsbar sjukdom. Mer information kan minska rädslan och öka medvetenheten.
En internationell utmaning
Även om artikeln tar avstamp i brittisk och amerikansk sjukvård, gäller utmaningarna i stora delar av världen – inklusive Sverige. Överallt finns samma mönster: många som borde få hjälp går miste om den.
Osteoporos är en sjukdom som kan förebyggas, upptäckas och behandlas. Men för att det ska hända krävs att den slutar vara ”tyst”. Att vi vågar prata om den, kräva förändring – och sätta press på vården att agera.
Källa: BMJ, augusti 2025.
