Efter 17 år i Osteoporosförbundets styrelse, varav sex år som vice ordförande, har Anita Sandström nu klivit av sitt uppdrag. I en personlig intervju berättar hon om varför hon engagerade sig, vad som gjort henne mest stolt – och varför hon tycker det är helt sjukt att förbundet fortfarande måste vädja om vård för bensköra.
Hur kom det sig att du engagerade dig i Osteoporosförbundet från början?
– Jag fick min första kotfraktur 2007 och insåg hur dålig kunskapen om osteoporos var, både bland allmänheten och i vården. Det fanns ingen lokal förening i Norrbotten och på vårdcentralen tyckte läkaren att det var ”onödigt dyrt” att behandla. Jag som själv jobbade i vården visste att det fanns en privat mottagning i Luleå där jag fick hjälp – men alla har ju inte den möjligheten. Då bestämde jag mig: det här måste jag göra något åt.
Vad blev första steget?
– Jag kontaktade Osteoporosförbundet och startade en förening i Norrbotten. Vi fick snabbt ihop en bra styrelse, och jag reste runt i länet och föreläste, utbildade undersköterskor i hemsjukvården och pratade i pensionärsföreningar. Jag ville sätta sjukdomen på kartan.
När kom du in i förbundsstyrelsen?
– Det var ungefär samtidigt, 2008. Först som ledamot. När Mai Bergström blev ordförande 2019 blev jag vice ordförande. Tanken var att jag skulle stötta henne en kort tid – men det blev sex år till. Den tiden, tillsammans med Mai och övriga i styrelsen, har varit mina bästa år i förbundet.
Vilka har varit dina viktigaste arbetsområden?
– I Norrbotten kämpade jag för att regionen skulle skaffa en egen DXA-apparat, och det fick vi 2015. Men fortfarande har vi ingen egen specialitet i vården för osteoporos. I förbundet har mitt fokus varit att nå ut med kunskap – till politiker, tjänstemän, vårdpersonal och förstås patienter. Jag har själv varit ett levande exempel på vad sjukdomen kan göra – och att det går att komma tillbaka.
Du har varit mycket i media – hur har det varit?
– Mest positivt. Jag har blivit bemött på ett fantastiskt sätt. Folk har kommit fram och tackat. Det har också varit en anspänning, men jag har haft nytta av min bakgrund som ordförande i Vårdförbundet i Norrbotten. Jag har lärt mig att stå upp, även när det blåser.
– En annan sak, som betytt mycket för att vi når ut mer än tidigare, är vår hemsida med nyhetsbrev och digital chatbot, där medlemmar kan få svar på sina frågor om benskörhet.
Vilket projekt ligger dig extra varmt om hjärtat?
– Bryt-projektet. Det gav oss en draghjälp vi aldrig hade klarat själva – med politikermöten, material, artiklar och kontakter. Det var ett lyft för hela förbundet. Jag önskar att vi kunnat fortsätta med det och nå ännu längre norrut.
Vad är du mest stolt över från dina 17 år?
– Att vi har lyckats få ut budskapet om osteoporos. Sjukdomen nämns numera i media, politiker vet vad det är och våra föreningar har arbetande styrelser. Men vi är långt ifrån klara. Det finns fortfarande ett enormt kunskapsglapp i vården.
Vilka har varit de största utmaningarna?
– Att vårdpersonal inte förstår sjukdomen. Att läkare inte ser patienten som individ. Och att politiker tillåter att det ser ut så här, trots att det är en av våra största kroniska sjukdomar. Det gör mig så frustrerad.
Vad har du själv lärt dig under de här åren?
– Att man måste se och förstå människor. Jag har lärt mig hur viktigt det är att vara lyhörd – både inom föreningslivet och i vården. Det handlar om att möta individen där hen är.
Vad tycker du att förbundet ska fokusera på framöver?
– Vi måste få till en egen medicinsk specialitet för osteoporos. Det är grunden för att få en tydlig organisation i vården. Vi behöver utbilda politiker och jobba ännu närmare föreningarna – det är där kraften finns.
Vad hoppas du nästa generations styrelse tar med sig från din tid?
– Vikten av att vara närvarande och lyhörd. Att man inte bara kan jobba centralt – det är i föreningarna det händer.
Vad önskar du att politiker verkligen förstod?
– Att osteoporos är en kronisk sjukdom som kostar samhället enorma summor, både mänskligt och ekonomiskt. Ändå måste vi vädja om att få utredning och behandling. Det är helt sjukt.
Mai Bergström och Anita Sandström avgick som ordförande resp vice ordförande den 8 maj. Foto: Fredrik Hed.
Hur känns det att nu lämna styrelsen?
– Jag känner en stor tillfredsställelse. Jag lämnar ett förbund som står starkt. Men visst kommer jag att sakna det. Jag älskar att engagera mig.
Vad ska du göra nu?
– Nu ska jag vara ledig, spela golf, resa och vara med mina barnbarn. Min man är orolig att jag ska börja klättra på väggarna, men det ordnar sig nog. Och jag kommer säkert att fortsätta följa förbundet – det här är en fråga som alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat.
Vad vill du säga till alla medlemmar och föreningsaktiva?
– Kräv vård! Tillåt inte att du inte får det. Du har rätt att få en utredning, behandling och uppföljning – precis som vid andra kroniska sjukdomar. Och till regionerna vill jag säga: ta patientföreningarna i er famn. Tillsammans kan vi skapa en bättre vård.
På förbundsstämman och jubileumssymposiet den 8 maj avtackades Anita med blommor, present och diplom. Läs mer i OsteoporosNytt nr 2 som utkommer den 9 juni.
